Norra Padjelanta och Gränsleden
Tsågahávrre - Miehtjerjávrre
Dag 3 - (5:e september)
En fin men lite blåsig höstdag med klar luft och hög himmel. Jag fortsätter längs Padjelantaleden som här till stora delar går på åsar som bildats vid istidens slut. Fördelen med åsarna är att man slipper buskarna och blötmarkerna nedanför. Leden går i stort sett parallellt med Vuojatädno.
Karta dag 3.
Padjelantaleden går fram över långa åsar parallellt med Vuojatädno
Strax öster om broarna över Vuojatädno och Varggá.
Framme vid Stora Vuojatädnobron viker jag in på Nordkalottleden som går över Vuojatädno och Varggá (jokken från Sáluhávrre) via tre broar. Vid Várgga äter jag lunch och lämnar sedan Nordkalottleden och går mot nordväst i oledad terräng.
Den 100 meter långa Stora Vuojatädnobron är Laponias längsta bro.
Vy mot norr från Stora Vuojatädnobron.
Träffar på rösen och en igenväxt stig, så någon gång måste det ha funnits en led i riktning mot området norr om Sáluhávrre. Kan STF ha haft en led här tidigare? Leden försvinner när riset tilltar. Renstängslet på fjällkartan existerar inte så långt jag kan se. Området förbi Spelaluokta var besvärligt risigt och gropigt och först en bit över 700-metersnivån blev det lättare att ta sig fram. Det skulle ha varit lättare att från Kutjaurestugan följa Sieberjåhkå ett par km mot väster och sedan gå upp mot Nådje.
Vid foten av Nåjebuollda.
När riset var borta blev det riktigt fint och lättvandrat med en hel del blommor. Lämnade ryggsäcken i passet norr om 872 och gick fram till utsiktspunkten med den bästa utsikten över Sáluhávrre som går att få. Ripbärsbladen har blivit surrealistiskt röda och solen glimmar i Vásstenjávrre längre bort.
Östra Sáluhávrre och en bit av Vásstenjávrre.
Västra Sáluhávrre.
Toppröset på 872 omgivet av blodröda ripbärsblad.
Fortsätter mot väster men håller mig över 760 meter för att det var färre blöta partier där och mer lättvandrat. Under den här turen var antalet småjokkar starkt reducerat på grund av bortsmälta snölegor. Att det dessutom blev mörkt mycket tidigare gjorde att man fick ha ett öga på klockan eftersom det kunde vara flera km till nästa lämpliga vattendrag. En månad tidigare hade jag nog gått upp på Ábmelvárásj, men nu fick det vara. Det udda berget ser ut att bestå av samma bergarter som det 1 mil längre västerut belägna Miehtjervárásj.
Strax innan det bar av nedför mot Ábmeljåhkå hittade jag en liten äng genom vilken ett minimalt vattendrag rann, men vattnet var kallt och klart. Jag hade även lite lä mot den friska vinden från SO och en fin utsikt mot västra Sáluhávrre.
Ábmelvárásj.
Vy mot väster från tältplatsen dag 3.
Dag 4 - (6:e september)
Vädret fortsatte att vara gynnsamt men blåsigt. Fortsatte västerut ner mot Ábmeljåhkå som kunde passeras på stenar. Bottnen såg ut att bestå av kalksten på flera ställen. Målet för dagen var att gå söder om Oarjep Slahpejåhkkå och vidare mot Miehtjerjåhkå eftersom den borde kunna vadas nu i september. Men när jag i går passerade bron över Varggá (utloppet från Sáluhávrre) blev jag tveksam då jag bedömde att hälften av vattnet borde komma från Miehtjerjåhkå. Bestämde mig därför att gå genom Slahpevágge – en plats som jag inte lyckats hitta någon beskrivning av.
Karta dag 4.
Ábmeljåhkå krävde ingen kängavtagning i september.
Den namnlösa jocken som kommer från Slahpevágge (100 m av jokken saknas på fjällkartan) kunde nätt och jämt passeras på stenar. Landskapet i Slahpevágge var intressant med många kullar av olika storlekar.
Slahpevágge med Oarjep Slahpetjåhkkå till vänster och Nuortap Slahpetjåhkkå till höger.
Vinden hade tilltagit och var nu hård, men inte så kall. Kommer till en namnlös 850 meter lång sjö som är källflöde till jokken jag följt genom Slahpevágge. Här lyckas jag inte passera jokken på stenar utan måste vada.
Den namnlösa 850 meter långa sjön vid utloppet.
Går sedan upp i passet mellan de två topparna som Oarjep Slahpetjåhkkå består av – Stuorra och Unna. Tog av mig säcken och gick upp på Unna Oarjep Slahpetjåhkkå. Man fick känslan av att man skulle komma upp till himlen om man bara fortsatte att gå.
Det växte fortfarande fjällsippor på berget och även många andra blommor. Det var inte brant (annat än mot söder) och marken påminde om ett gigantiskt cykeldäck. Toppen var plattare och utsikten luftig och annorlunda med Sáluhávrre, Njoammeljávrre, Miehtjerjávrre och de udda bergen Stuorra Oarjep Slahpetjåhkkå, Nuortab Slahpetjåhkkå och Miehtjervárásj i närheten.
På väg upp på Unna Oarjep Slahpetjåhkkå.
Utsikt mot Miehtjerjávrre från Unna Oarjep Slahpetjåhkkå.
Gick ner samma väg och fortsatte nedanför Unna Oarjep Slahpetjåhkkås imponerande sydbrant mot Miehtjerjávrre för att hitta en lägerplats.
Tur att ingen kommit på iden att efterlikna Mount Rushmore National Memorial i USA och hugga ut huvudena på 4 landsfäder direkt i berget. Man skulle nog få förstoppning om en 18 m hög byst av en gammal statsminister tittade ner på en när man ska uträtta sina behov. Jag satte upp tältet 50 m från sjön och det blev en fin kväll.
Unna Oarjep Slahpetjåhkkås imponerande sydbrant.
Tältplats dag 4 vid östra stranden av Miehtjerjávrre