Norra Padjelanta och Gränsleden
Änonjálmme - Tsågahávrre
Dag 1 - (3:e september)
Åkte med nattåget till Gällivare och därefter med bussen mot Ritsem. Steg av vid båtbryggan där M/S Storlule väntade. Jag planerade att vara ute i 14 dagar och kunde därför inte återvända till Ritsem med båten, eftersom den slutade att gå den 10:e september. Det visade sig att den slutade gå tidigare än så på grund av mycket hård vind. Men i dag låg Áhkájávrre nästan spegelblank framför oss och kaptenen angav det som orsak till varför han körde med lägre hastighet. Cirka 18:30 var vi i alla fall framme vid Änonjálmme och Gonzalo från Portugal, som jag pratat med på båten, och jag slog följe. Gonzalo skulle gå genom Sarek ner till Kvikkjokk och jag skulle följa Padjelantaleden ner mot Sáluhávrre.
Karta dag 1.
Vy mot Áhkká från M/S Storlule.
Vädret var strålande men solen går ner redan strax efter 8 så vi hade inte mycket tid på oss att hitta en tältplats. En knapp km efter bron över Vuojatädno fanns en lämplig plats med fin utsikt och vi sätter upp våra tält där.
Bron över Vuojatädno.
Vuojatädno uppströms bron.
Efter att ha ätit en sen middag var det ordentligt mörkt och kallt och vi kröp in i våra tält efter att ha tittat oss mätta på Vuojatädno och skymningen i väster.
Vuojatädno i skymningen.
Dag 2 - (4:e september)
Natten var kall men det märkte jag inte av i min Marmot Plasma 0 sovsäck. Det var frost både på våra tält och på marken. Gonzalos max/min termometer angav -2 grader som nattens lägsta temperatur. När temperaturen steg omvandlades frosten till en ansenlig mängd kondens och yttertälten blev ordentligt blöta. Man fick klä sig varmt för att kunna äta frukost utan att frysa. Vi samtalade en hel del om utrustning och vandring. Flera vandrare som sovit i Akkastugorna hann passera oss innan vi kom iväg. Det var strålande väder även i dag.
Karta dag 2.
Frost på marken på morgonen. Gonzalo hade ett Hilleberg Akto.
Att myggen skulle försvinna efter första frostnatten stämmer inte. Eller så hade de gömt sig nere i björkskogen där det inte varit frost. Det var nog 25 år sedan jag gick Padjelantaleden mellan Änonjálmme och Sáluhávrre och den var lika lättvandrad som jag minns den. Vi mötte några vandrare som hade haft dåligt väder i en vecka och vi kände oss därför lyckligt lottade över att ha fått ett högtryck parkerat över Laponia. Det blåste en del vilket höll myggen borta.
Padjelantaleden i höjd med Sjnjuvtjudis. Längst till vänster vandrar Gonzalo.
Efter bron över Sjnjuvtjudisjåhkå var det dags att ta adjö av Gonzalo som såg ut att stortrivas i de Skandinaviska fjällen. Jag fortsatte förbi Kisurisstugorna och konstaterade att långa sträckor av leden saknade jokkar nu i september. Framme vid Tsågahavrre hittar jag en lägerplats i närheten av en jokk. Man får dock brottas med en del videbuskar för att komma ner till vattnet.
Padjelantaleden väster om Gisuris.
Tältplatsen med Tsågahavrre till vänster.