Norra Padjelanta och Gränsleden
Skájdejåhkå - Ruotjajávrre
Dag 11 - (13:e september)
Karta dag 11.
Tältplats dag 10 en bit från vadstället över Skájdejåhkå.
I dag förbättrades vädret markant. Växlande molnighet och inget regn. Leden fortsätter mot nordöst och stiger 150 höjdmeter under första dryga kilometern. Utsikten mot Sårgåjávrre blir bättre och man passerar ett par sjöar innan man når korsningen med Gränsleden.
Sårgåjávrres nordvästra hörn.
Sjö 636 - vy mot sydöst.
Vid korsningen fanns tydliga skyltar, men vinterstormarna hade gjort processen kort med ställningen som måste ha satts upp av någon som saknar kunskap om naturens krafter. Nu stod skyltarna nödtorftigt lutade mot en sten.
Gränsleden är en vandringsled mellan Áhkajàvrre i Gällivare kommun och Sörfjorden i Tysfjord kommun i Norge. Den går över den svensk-norska gränsen därav namnet. Leden har kommit till genom ett EU-Interregprojekt mellan länderna och invigdes i augusti 2007. Förlängningen av leden fram till Ritsem gjordes senare. Det finns fyra identiska vindskydd längs den svenska delen av leden – Sårgå, Gálavárddo, Áhkká och Sievgok. Inga spänger har lagts ut över blötare partier.
Mina subjektiva intryck: Leden går mestadels fram över torrare marker. Men det skulle visa sig att den ofta går över blötmarker som till slut får de flesta kängor att bli genomsura. Leden ska från början ha varit en väg som samerna använt. Den som satt ut markeringarna när EU beviljade bidrag måste ha gått i stövlar, för även om det ibland fanns torrare alternativ så går leden ofta fram där det är blötare. Många vandrare har inte accepterat dragningen utan små stigar har bildats av de som valt att gå runt de blötaste partierna. Möjligen varierar förhållandena beroende på hur regnig sommaren varit. Mina kängor – som klarat sig bra fram till början av Gränsleden – blev i alla fall genomsura halvvägs till Ritsem, trots att jag gjorde mitt bästa för att hålla mig på torrare partier. Med stövlar hade man hållit sig torr. Vyerna är däremot mycket fina längs hela leden. Höstfärgerna var mycket intensiva.
Skyltar där Nordkalottleden korsar Gränsleden.
Leden börjar gå ned mot vindskyddet Sårgå till höger, och därefter Sårgåjávrre. I mitten Svártiluoppal.
Efter två km på Gränsleden bär det utför mot Sårgåjávrre och man förlorar 150 höjdmeter. Framme vid vindskyddet Sårgå gjorde jag i ordning lunch. Kändes lite fel att utedasset stod så nära den lilla sjön där man tog vatten - speciellt efter nyheten (2017-10-09) att ecoli bakterier hittats i vattendrag nära fjällstugor både i Jämtland och Västerbotten. Det här vill man helst inte skriva om när den stora drivkraften för oss fjällvandrare just är att naturen ska vara orörd. Men man vill heller inte drabbas av magsjuka på fjället, så jag kokade vattnet.
Leden fortsatte ner mot Sårgåjávrre och längs den vackra Svártijåhkå över vilken det går en bro. Utan bro hade men inte kommit över vattendraget ens nu i september.
Vindskyddet Sårgå.
Bron över Svártijåhkå.
Efter bron blir höstfärgerna intensivare då växtligheten här är mindre sparsam. Här och där finns små dungar med fjällbjörk i färd med att byta färg till gult och orange.
Svártijåhkå mynnar i Sårgåjávrre.
En munter stig i glada färger.
Efter Svártijåhkå går leden gradvis uppför. Sårgåjávrre till vänster.
Närmare 5 km efter bron kommer jag till en namnlös 300 meter lång sjö som får påfyllning uppifrån fjället. Då det är oklart hur det är med tältplatser framöver slår jag läger här redan vid halvfyra-tiden. Passar på att ta ett dopp vid sjöns utlopp.
Lägerplatsen vid den namnlösa sjön 603 m ö.h. nedanför en 60 meter hög bergknalle.
Dag 12 - (14:e september)
På morgonen hör jag ett grymtande ljud, och när jag går ut ur tältet står en älgtjur 50 meter bort och fånstirrar på mig. Vi står och tittar på varandra ett tag, men när jag tittar bort en sekund hinner han försvinna. Fortsätter österut längs leden som initialt stiger ett 80-tal meter.
Karta dag 12.
Den lilla sjön där jag tältade till höger, Sårgåjávrre till vänster.
Vid vindskyddet Gálavárddo missar jag leden. Jag följde den tydligaste stigen ner till en jokk och fortsatte längs småstigar. Jag gick inte tillbaka när jag insåg att något måste vara fel. 5 km längre fram träffar jag på leden igen. Den hade gått högre upp på berget än min väg. Fick nu ta mig fram utan led vilket var tidskrävande då man fick gå runt blötmarker och ta sig uppför branta klippor.
Vindskyddet Gálavárddo.
Dagen blir övervägande solig och björkarna i dalgången mellan Sårgåjávrre och Áhkájávrre lyser intensivt gula mot den blå himlen.
Dalgången mellan Sårgåjávrre och Áhkájávrre. Ett antal sjöar har bildats längs Sårgåjåhkå.
På väg ner mot Áhkájávrre träffar jag åter på leden. Landskapet blir nästan overkligt med den intensiva färgsättningen och klara luften. Vid nästa vindskydd Áhkká äter jag lunch.
På väg ner mot Áhkájávrre som syns till höger. Till vänster Ubmasluoppal och Sievgokjávrre.
Västligaste delen av Áhkájávrre. Före anläggandet av Suorvadammen låg här sjön Ruotjajávrre, men den slutade någon kilometer längre bort.
På väg mot bron över Ubmasjåhkå tänker jag på vad kaptenen på M/S Storlule berättade den 3:e september. Tydligen steg vattennivån i Áhkájávrre nu med 25 cm varje dag och om 10 dagar skulle vattenmagasinet då ha nått högsta tillåtna nivå. Han hade gått Gränsleden 2015 och då var Suorvamagasinet fullt och trappstegen upp till bron över Ubmasjåhkå låg delvis under vatten. Visserligen hade man kunnat vada fram till trappstegen, men han valde att gå på vajrarna som höll upp bron.
När jag kommer fram till bron är det fortfarande en dryg halvmeter kvar innan vattnet når trappan. Man kan undra över varför man inte byggde bron med hänsyn till den maximala vattennivån i sjön. Men det är inte varje år som magasinet blir fullt.
Bron över Ubmasjåhkå.
Ubmasjåhkå uppströms bron.
Efter bron går man genom björkskog och jag ser en lavskrika. Det är 10 km till vindskyddet Sievgok och på den sträckan saknas jokkar och småsjöarna omges av blötmarker och saknar tältplatser så långt jag kunde se. När leden kom ner till Áhkájávrre och jag hittade en tältplats 50 meter från sjön slog jag läger för att ha tillgång till vatten.
Det var stora mängder knott i skogen. Lite senare började även myggen bli många, men då droppade knotten av – kanske jobbar de i skift? För att slippa insekterna tillbringade jag kvällen nere vid sjön där det drog lite. Eftersom magasinet i princip var fullt slapp man se de tråkiga stränderna och naturen kändes opåverkad av människan.
Leden närmar sig Áhkájávrre i västra Sievgokjavelk.
Áhkájávrre låg 50 meter från tältet.