Norra Padjelanta och Gränsleden
Skájdejåhkå - Stuor Sievgok
Dag 13 - (15:e september)
Myggen ser till att lägret bryts fort, men efter en stunds vandring har blodsugarna droppat av. Dagen gick i gråvädrets tecken, men jag slapp regn. Passerar några mindre sjöar men alla har sumpiga stränder och vattnet hade varit svåråtkomligt. Leden går till att börja med över en 5 km lång och en till en och en halv km bred landrygg - Sievgoktjavelk - med Sievgokjávrre på norra sidan och Áhkájávrre på södra sidan. Efterledet "tjavelk" betyder landrygg eller bergsrygg på lulesamiska.
Karta dag 13.
Sjö på Sievgoktjavelk 620 m ö.h.
När jag passerade trädgränsen strax innan vindskyddet Sievgok, tvingade kalla vindar från NV på mig skaljackan. Åt lunch vid vindskyddet. Här fanns det även en hyfsad tältplats, men jag skulle vidare.
Tillbakablick mot Sievgoktjavelk med Áhkájávrre till vänster och Sievgokjávrre till höger. Strax till höger om mitten vindskyddet Sievgok.
Fortsättningsvis gick det att hålla ett högre tempo och jag slog läger 6 km från Ritsem och 750 m ö.h. Jag skulle ha hunnit till Ritsem innan skymningen men föredrog att sova på fjället en sista natt och spara in pengarna som skulle gått till fjällhotellet.
Under kvällen skingrades molnen i väster och man kunde njuta av en solnedgången vars röda ljus fångades upp av alla gula och röda blad och allt badade i varma färger.
Vy mot söder. Mitt i bild på andra sidan Áhkájávrre ligger Vájsáluokta.
Skymning vid lägerplatsen.
Dag 14 - (16:e september)
Det var en kall morgon. Min väderstation visade +2 grader. Sista dagen på fjället var vädret fint med en intressant himmel. Áhkká och Áhkájávrre dominerade utsikten.
Karta dag 14.
Genom det här landskapet gick min vandring mot Ritsem.
Under natten har nysnö fallit på de högre delarna av Áhkká. Ryggsäcken är nu lätt då nästan all mat är slut, och det går snabbt att ta sig fram på en mestadels fin stig. När leden kommer ner i fjällbjörksskogen blir den här och där blötare.
Leden slingrar sig fram över bergsknallar och mellan småsjöar.
Under natten har nysnö fallit på de högre delarna av Áhkká.
En av många små sjöar längs sista biten av Gränsleden.
När jag närmar mig Ritsem drar regnskurar fram över Áhkájávrre men jag klarar mig undan regnet. Det är ovanligt varmt för att vara september vilket lockat ut några vandrare från Ritsem på dagsturer.
Vy mot Áhkájávrre och Áhkká 2 km väster om Ritsem.
Strax innan jag når bilvägen halkar jag omkull där stigen är jämn och fin. Inga blessyrer men det är märkligt hur man kan klara 2 veckor på ibland eländiga stigar, för att åka dit där stigen är som bäst. Övernattar på STF´s fjällanläggning i Ritsem för att ta bussen till Gällivare nästa dag. Jag är den enda vandrande gästen, men 6 damer har en kurs i stickning med samiska mönster.
Epilog
Jag hade tur med vädret som var mycket bra första veckan. Sedan kom någon dag med mycket hård vind och därefter normalt omväxlande väder. Jag upplevde vädret som mildare än normalt. Det som förvånade mig mest var mängden mygg. Även blommorna verkade ha dragit ut på säsongen. Vattennivån i de medelstora jokkarna var mindre än hälften av vad det var i början av augusti.
Nordkalottleden och Gränsleden har rösning och markeringar av ojämn standard och man får hålla ögonen öppna. Nordkalottleden har även några vad som i september inte vållade några problem. Det var inga vad på Gränsleden men den gick över våtmarker så pass ofta att kängorna till slut blev blöta.
Alla delar av min rutt var värda ett besök, men jag trivdes bäst i området i närheten av Miehtjerjávrre och Sjnasjkasjávrre.