Norra Padjelanta och Gränsleden
Gussajávrre - Skájdevárre
Dag 9 - (11:e september)
Karta dag 9.
Tältplatsen vid en skyddad plats nära stenbron vid Gussajávrre.
Det blåser mycket mindre i dag och himlen är för första dagen helt molntäckt. Förmodligen blir det regn. Jag hinner inte mer än komma iväg förrän jag blir sannspådd och får sätta på mig regnkläderna.
Ett duggregn drar fram över Gussajávrre.
Regnet tilltar i styrka och jag sätter upp tältet på södra sidan av Váldajávrre för att vänta ut det värsta. Efter ett tag blir det i stort sett uppehåll och jag passar på att äta en tidig lunch när jag ändå har skydd. Även vinden har mojnat.
Váldajávrre med västra sidan av Skájdevárre till höger. Notera tältet.
Passerar riksgränsen och enligt kartan ska Nordkalottleden dela sig knappt 2 km in i Sverige, men det finns ingen markering för den del som ska gå norrut och det är svårt att se att det finns en stig där kartan så anger. Får navigera på egen hand mot vadstället över Valldajåhkå. Ett enkelt 35 cm djupt vad i september. Duggregnet kommer och går men perioderna med uppehåll blir längre. Efter vadet är det en del blötmarker och ledmarkeringar saknas och så även upptrampad stig. När det blir torrare dyker det upp rösen och även en nödtorftigt upptrampad stig. Det är tydligt att få vandrare väljer denna väg. Där stigen viker av norrut finns skyltar med avståndsangivelser till några platser. Den blir även lättare att följa.
Efter ett tag får jag sällskap av Skájdejåhkå som flyter fram på östra sidan av leden. Den är ett biflöde till Valldajåhkå.
Tillbakablick mot Tjårok. Nordkalottleden har nu svängt norrut.
Skájdejåhkå.
Flera små jokkar som inte finns på kartan rinner ner från Skájdevárre. Det är inte helt enkelt att hitta bra tältplatser, men det går om man snokar runt lite. Oftast är det för stenigt eller för blött. Hittar en bra plats och slår läger. Solen försvinner tidigt bakom Skájdevárre men landskapet mot öster förblir belyst och det blir ännu en fin kväll.
Vaknar närmare midnatt och när jag tittar ut ser jag norrsken. Blir entusiastisk och sätter på mig dunjackan och vadarskorna. Det är mörkt och jag har inget kamerastativ, men halvmånen lyser upp tillräckligt för att jag ska kunna leta upp en sten med lagom lutning för att fungera som stativ. Blir stående i en dryg halvtimme med kameran och dunjackan värmer visserligen, men inte pyjamasbyxorna. Det tar en timme att få upp värmen igen i sovsäcken, men det var det värt.
Tältplatsen vid foten av Skájdevárre. I bakgrunden Rávdoajvve.
Norrsken i halvmånens sken.
Dag 10 - (12:e september)
Himlen är gråmulen och regnet hänger i luften, men det blir aldrig mer än lätta duggregn som upphör mot eftermiddagen. Enligt kartan ska dagens etapp bjuda på tre vad. Det första vadstället strax innan passet vid berget 827 kan nätt och jämt passeras på stenar. Efter passet breder ett vidsträckt område med enbart klipphällar ut sig där leden passerar öster om Jiegnajávrásj. Gråvädret lägger en ödslig stämning över landskapet, men det är ganska enkelt att ta sig fram.
Karta dag 10.
Jiegŋajávrásj är den bortre sjön.
Därefter kommer ett parti på cirka 3 km med många små raviner som man ska ta sig ner i och upp ur, vilket sänker tempot. I den första av dessa raviner rinner en jokk och man har lä för vinden. Då duggregnet gjort ett uppehåll passar jag på att äta en snabblunch bestående av digestive kex och sparrissoppa.
Kommer sedan till Rikkekjåhkå som måste vadas. Vattnet är inte så strömt och går inte upp till knäna, men tidigare under sommaren är det nog mer utmanande.
Mängder med parallella småraviner sänker tempot.
Vadstället vid Rikkekjåhkå.
Nedströms leden har Rikkekjåhkå skuret ut en djup ravin. Under större delen av dagen domineras landskapet i öster av Sårgåjávrre.
Rikkekjåhkå nedströms leden.
Sårgåjávrre.
Leden rundar nu berget Rikkek och jag träffar på några renar (sarvar) som är i färd med att avlägsna basthuden från hornen. Ser lätt surrealistiskt ut med långa slamsor av blodig basthud hängandes från hornen. Renarna drar bort först när jag närmar mig med bestämda steg. Leden viker sedan av mot väster för att komma till vadstället vid Skájddejåhkå. Jokken är namnlös på svenska kartan men kallas Skaiddejåkkå av VISS som ännu inte uppdaterat namnen till aktuell lulesamisk ortografi. Det flöt fortfarande en hel del vatten i den, men vid vadstället bredde den ut sig och blev inte mer än knädjup. En månad tidigare hade det här varit ett tufft vad i år.
Följer Skájdejåhkå uppströms till vadstället på kartan.
Mycket vatten i jokken för att vara i mitten av september.
Viker av från leden och går 200 meter uppströms där det såg ut att finnas tältplatser. Slår läger och får åter kämpa med myggen då vinden avtagit.