Norra Padjelanta och Gränsleden
Ruonasvágge - Gussajávrre
Dag 7 - (9:e september)
Även den här dagen börjar med moln som skingras först under eftermiddagen. Dalen växlar mellan klipphällar som man lätt tar sig fram på, och tvärbranter som ibland tar tid att komma runt. Men det blir lättare ju längre norrut man kommer och i norra delen börjar det även finnas rösen att följa.
Framme vid Tjudehårro möter jag två norrmän som är på väg längs en gammal led från Hellmobotn till Gjerdalen. Kul att växla några ord. Här är en länk till en kort beskrivning av vad som hände 5 ryska krigsfångar som rymt och tagit sig ned till Hellmobotn år 1943. En av dem blev sedan tagen av tyskarna just här på Tjudehårro.
Närmare Hellmobotn går leden nedför på kala klipphällar som är lätta att gå på nu när det är torrt.
Efter bron över jokken som avvattnar både Amásvágge och Retgatdalen blir jag förvånad när stigen delar sig och inga skyltar finns. Det syns inte heller tydligt på min karta hur stigarna går. Fortsätter rakt fram mot norr och stigen går över ett lager jord högst upp på ett ruggigt brant svaberg. Jorden hålls på plats av rötterna till träden som växer där, men jag är inte helt övertygad om att stigen inte kan rasa ner i avgrunden när som helst. Ser då en annan stig som går ner längs jokken jag passerat och som har långa nyss färdigställda trappor. Förstår att denna nya led inte hunnit komma med på kartan. I vilket fall vill jag inte tappa höjd och går tillbaka till bron där jag ser en annan led i riktning mot Amásvágge. Inga skyltar här heller. Följer leden som snart försvinner i intet. Börjar bli lite stressad av att inte ha hittat en tältplats nu när klockan nästan blivit 7. Viker av mot NO där Nordkalottleden bör finnas och går rakt på en liten sjö på 295 meters höjd – Gurtejávrre. På en udde i sjön finns tursamt nog en fin tältplats.
Om man inte ska gå ner till Hellmobotn, utan från Ruonasvágge vill fortsätta norrut på Nordkalottleden, finns det ingen anledning att följa stigen ned mot Hellmobotn och förlora 150 meter i höjd. Då kan man direkt efter bron följa stigen som går uppåt på höger sida och på något lämpligt ställe vika av mot öster förbi Gurtejávrres norra sida. Om man inte vill tälta vid udden i sjön får man nog gå närmare 5 km till stenbron vid Gussajávrre innan det finns någon vettig tältplats. Min förvirring berodde på att jag skrivit ut kartdelen på min skrivare i så dålig skala att jag missade sjön. På kartan till höger är den väg jag gick röd och den ungefärliga sträckningen av den nya stigen ner till Hellmobotn violett.
Från norra sidan av den 250 meter långa sjön har man fin utsikt mot Hellmobotn. Det blir ännu en fin kväll.
Dag 8 - (10:e september)
Det har blåst hårt under natten även om jag haft visst skydd av att sjön ligger lite nedsänkt. På schemat står en dagstur in i Amásvágge, men det blåser så hårt att jag är lite orolig för att lämna tältet, trots förstärkningen med stenar på utsatta tältpinnar. Jag ger mig i alla fall iväg runt sjöns norra sida för att sedan vika av mot öster. Letar en lämplig plats där man kan gå upp mot Amásvágge och det ser ut att inte vara allt för svårt. Men jag ger upp redan efter en km eftersom det blåser så hårt att det inte går att hålla kameran stilla. Dessutom är vindbyarna så kraftiga att man ibland tappar balansen. Inte vad man önskar sig om man behöver ta sig uppför brantare partier.
Tillbaka vid tältet packar jag ihop och rundar Gurtejávrre på norra sidan där man har fin utsikt mot Hellmofjorden. Fortsätter mot öster där jag träffar på Nordkalottleden efter en knapp km. Den leden är här mycket tydligt markerad med rösen och röda markeringar på träd och stenar.
Man går omväxlande över släta hällmarker, där ett antal torrfuror står som utropstecken i landskapet med sina knotiga och vindpinade grenar, och genom fjällbjörkskog. På något ställe finns skyttevärn av sten byggda under andra världskriget.
Stigningen på 250 m upp till den så kallade Kanonen utgör inga problem och längs ett brant och vindexponerat svaberg har man satt upp ett räcke som man kan hålla sig i. Landskapet känns vilt och kargt med den djupa ravinen strax intill.
Väl uppe vågar jag nästan inte gå fram till Kanonen som är en bra utsiktspunkt mot Hellemojuvet som är norra Europas största kanjon. Stormvindarna kommer från NO och de skulle kunna knuffa en oförsiktig åskådare rakt ner i kanjonen. Tar av mig ryggsäcken på behörigt avstånd och står på knäna och håller hårt i ett stenblock där det är utsikt mot norr. Utsikten mot väster och söder saknar skyddande stenblock och dit vågar jag inte ta mig.
Leden viker nu av från kanjonen och går över hällmarker där man möter vindens fulla kraft. Ibland blir det tvärstopp trots att man går framåtlutad, och smattret från tyget i byxorna låter som en ton i tonskalan – kanske 50 Hertz? Börjar oroa mig för att inte hitta en skyddad plats för tältet eftersom jag vet att Nordkalottleden framöver saknar skydd mot östliga vindar. När jag kommer till stenbron som går över en vik på sydöstra sidan av Gussajávrre, ser jag att det är en skyddad tältplats på andra sidan i lä av en 3 meter hög klippa. Slår därför läger mycket tidigare än planerat, men jag ligger före schemat eftersom dagsturen till Amásvágge blev inställd.
Stenbron är gjord av mänsklig hand och vattendjupet på sidorna är upp till 2 meter, så det måste ha varit en ansenlig arbetsinsats. Norrmännen har även gjort rejäla trappor vid brantare partier förbi kanjonen.