Norr om Sulitjelma
Dag 4 - (29:e juli)
Efter gårdagens heldagsutflykt tar jag det lugnt på morgonen och kommer inte iväg förrän närmare 11. Jag hoppas hinna med ännu en topptur innan vandringen är över och det är främst Sårjåstjåhkkå - det västligaste av Sulitelmafjällen - jag vill upp på. På programmet står först ett besök till berget Hammaren (Svarthammaren) och Stáddátjåhkkå.
Jag följer höjdryggen mellan Skagmadalen och Bajep Sårjåsjávrre mot söder och träffar direkt på den enda svårigheten på den vägen, en mycket brant och hård snölega på norra sidan av toppen 1285 som på kartan från 1910 var översta delen av en glaciär. Snölegan var ännu lite brantare än år 2005 och utan stavar hade jag inte kommit upp. Om man är beredd att förlora 150 höjdmeter kan man nog runda berget på den västra sidan.
Karta dag 4. +630 meter, -500 meter.
Den branta snölegan på norra sidan av toppen 1285.
Därefter är det en mycket behaglig vandring på rent urberg fram till nedstigningen vid sjö 1005. Berget 1285 är mer en topplatå än en bergstopp och består mest av granit. Vyerna är luftiga och vidsträckta och man känner sig upphöjd på mer än ett sätt av att vandra här.
Lättvandrad terräng på vägen upp mot 1285.
1285 är mer lik en högplatå
Från 1285 går höjdryggen i en båge fram till den cirka 1245 meter höga bergknallen som störtar brant ner mot sjö 1005. Här ersätts graniten av glimmerskiffer och kalksilikatbergarter, något som jag inte la märke till förrän jag tittade på en berggrundskarta. Lika lättvandrat vilket som. Passar på att tvätta mig och äta lunch vid en pöl med tempererat vatten.
Från 1285 går höjdryggen i en båge fram till sjö 1005.
Södra delen av Skagmadalen fylls helt av Blåmannsisvatnet. Dess turkosfärgade glaciärvatten bryter av mot den blå himlen och man stannar upp i förundran över hur Blåmannsisen håller ihop de båda världarna. Glaciärfronten i sjön har dragit sig tillbaka markant jämfört när jag var här för 16 år sedan. Gick då samma väg på höjdryggen men i solnedgången.
Blåmannsisvatnet och Blåmannsisen.
Blåmannsisvatnet och Blåmannsisen 10:e augusti 2005 i kvällningen.
Höjdryggen tar ett abrupt slut vid sjö 1005 där den störtar rakt ner. Sjön som är det mest avlägsna av Duvggejåhkås källflöden ligger högst upp i passet mellan Blåmannsisvatnet och Bajep Sårjåsjávrre, ett pass jag tänkt använda mig av för att komma vidare. Då det är omöjligt att gå vidare mot söder tar jag mig ner mot väster. Det är bitvis brant även här och man får leta sig fram över den gräsbevuxna bergssidan. Utan vandringsstavar hade det varit betydligt besvärligare.
Mitt bland all is och sten dyker en oas med blommor upp. Med tanke på lutningen mot sydväst får växterna många effektiva soltimmar.
Blickar ner från höjdryggens slut mot sjö 1005. Till höger Blåmannsisvatnet.
Liten blåklocka och fjällfibbla är båda härdiga växter.
Nedkommen från höjdryggen återstår att ta sig igenom passet mot Bajep Sårjåsjávrre. Även här finns en svårighet i form av rasbranterna på norra sidan av sjö 1005. Södra sidan är inget alternativ då det ligger branta glaciärrester där. Rasbranterna upptar bara en sträcka av 500 meter och stenblocken verkar ha satt sig sedan jag var här sist år 2005. Inga problem om man tar det lugnt.
När man tagit sig förbi sjön är det rätt lätt att ta sig ner mot Bajep Sårjåsjávrre och det finns ett par stora snöfält som underlättar ytterligare.
Sjö 1005. Till vänster det tvärbranta slutet på höjdryggen.
Sista biten av passet - snart nere vid Bajep Sårjåsjávrre.
Från passets slut till Nordkalottleden är det lättvandrat. Jag följer bara leden fram till bron varefter jag fortsätter längs den nordligaste av jokkarna som mynnar i sjö 859 upp mot den lilla toppen 1157. En stigning på 300 meter och så pass brant att flera kortare vilopausar måste till. Orsaken till denna övning är att jag vill få bilder av Bajep Sårjåsjávrre och (Vuolep) Sårjåsjávrre från höjdryggen som sträcker sig mot toppen 1227.
Sjö 859 och toppen 1099 till vänster. Vid utloppet av 859 syns den undermåliga bron.
Snart uppe. Småsorjosvatnan längst till vänster och 859 längst ner. En knappt synlig vandrare befinner sig på Nordkalottleden mellan jokkarna.
Går upp på den lilla toppen 1157 för att spana efter möjliga tältplatser. Hans Pettersson har tidigare hittat fina tältplatser i närheten. Slog läger där det var jämnast, men då vinden ökade på mot kvällningen flyttar jag tältet en bit i lä av en liten höjd.
Tältplatsen dag 4 klockan 10 på kvällen. I bakgrunden 1227.