Norr om Sulitjelma
Dag 3 - (28:e juli)
Få saker ökar spänsten i benen så mycket som bra väder på morgonen av en dag då en efterlängtad dagstur står på programmet. Äter en stadig frukost och packar det nödvändigaste i ryggsäcken och ger mig av på äventyr! Passerar en mindre höjd strax norr om tältet och betraktar där dalens turkosa vattenspeglar. Svänger sedan upp mot bergskammen jag passerade i går.
Karta dag 3. Vandring 17,1 km. +950 meter, -950 meter.
Norra Skagmadalen med Blåmannsisvatnets osannolikt turkosfärgade glaciärvatten.
Sjö 1098 ligger spegelblank med topparna i Sulitelma som fond. Fortsätter längs höjdryggen norr om sjön och passerar strax sjö 1162 varefter bergskammen blir brantare och det ser inte ut att gå att ta sig ned från den längre fram.
Sjö 1098 med topparna i Sulitelma i bakgrunden.
Står på höjdryggen som löper söderut från Ålmåjtjåhkkå. Till höger sjö 1162.
Får gå tillbaka ett stycke för att kunna ta mig ner mot sjön och därifrån fortsätta mot toppen samma väg som år 2005. Vägen finns angiven i nästa bild.
Höjdryggen som leder till Ålmåjtjåhkkå - Skagmadalen till vänster och sjö 1162 till höger varifrån vägen mot toppen markerats.
Från sjön är det 150 höjdmeter och lagom lutning upp till snölegan i bilden. Därefter ytterligare 350 meter till toppen med betydligt brantare partier i stundtals besvärlig terräng. Det planar så småning om ut och man befinner sig 1570 m ö.h. på en liten platå öster om sydtoppen.
Fikapaus strax nedanför snödrivan. Passar på att dricka mycket då det saknas jokkar högre upp.
Tillbakablick mot sjö 1162 och bergskammen. Den branta snödrivan längst ner. Fotografen står 1450 m ö.h.
Man bör gå till norra delen av platån innan man ger sig på sydtoppen (1620 m ö.h.) eftersom det annars kan bli för brant. Man kan ändå behöva ta hjälp av händerna. Det är lite mindre brant att gå upp på Ålmåjtjåhkkå från norra sidan där jag gick upp år 2001.
Snart uppe på platån på sydtoppens östra sida. Berget i förgrunden är 1398.
Vy från Ålmåjtjåhkkås sydtopp mot de två mellersta av de 4 återstående resterna av Ålmåjjiegŋa.
Väl uppe på sydtoppen ser man tydligt att Ålmåjjiegŋa numera består av flera mindre glaciärer som satt ihop när jag var här för 16 år sedan. Avsmältningen går oroande snabbt. Från Sydtoppen har man en vidsträckt utsikt åt alla håll utom mot norr där den högre nordtoppen står. Tar in vyerna mot Blåmannsisen, Skagmadalen, Sulitelma och Sårjåsjávrre. Tyvärr blir landskapet lite platt i det starka dagsljuset mitt på dagen med mycket vattenånga i luften p.g.a. värmen. Om man har möjlighet att vara på toppen vid skymningen blir ljuset ett helt annat, vilket var fallet för 20 år sedan som bilden till höger visar.
Vy mot Blåmannsisen från Ålmåjtjåhkkås sydtopp. I förgrunden Skagmadalen med Blåmannsisvatnet.
Blåmannsisen sedd från Ålmåjtjåhkkå närmare 11 på kvällen den 6:e juli 2001. Det var minusgrader på toppen.
Svackan mellan topparna går ner till 1596 m ö.h. Inga problem att fortsätta mot nordtoppen, men om det regnat kan nog klipporna vara hala. Till skillnad från många av bergen österut i fjällkedjan behöver man i västra Padjelanta inte traska över stenskravel för att komma till topparna. Det kan delvis bero på skillnader i berggrunden, men troligtvis även på att inlandsisen så här nära Atlanten rört sig snabbare och plockat med sig det mesta som suttit löst. Om man vill få fina vyer mot Blåmannsisen så är det två toppar som utmärker sig - Ålmåjtjåhkkå och toppen 1462 på glaciärens norra sida.
Vy mot den högre nordtoppen från sydtoppen.
1462 fotograferad med teleobjektiv från Ålmåjtjåhkkå. Under nästa tur skulle jag upp på det berget.
På högsta toppen står Riksröse 240A och strax intill dess södra riktningsröse som markerar riktningen mot det närmast mot söder liggande riksröset. Röset har rasat men kommer att byggas upp igen 2022 under den pågående gränsöversynen. Gränsöversyner görs vart 25:e år och Sverige ansvarar för den norra delen av riksgränsen mot Norge. Jag har haft förmånen att få ta del av gränsmärkesbeskrivningarna från gränsöversynen som gjordes mellan 1984 och 1987 och informationen om Rr 240A är därför pålitlig.
Det delvis rasade Rr 240A med det södra riktningsröset 19 meter till höger.
När jag var på toppen år 2001 var röset helt. Hård vind i kombination med upprepad frostsprängning är den vanligaste orsaken till skador, men även utseendet på stenarna man bygger upp röset med har betydelse. Rösen byggda av flata stenar av skiffer verkar sällan råka ut för skador. Längre söderut i fjällkedjan har det förekommit mänsklig åverkan på riksrösen, något som är straffbart enligt gällande lagar. Går man tillbaka lite i historien löd straffsatsen så här: "Den som gör åverkan ska dömas till döden på platsen med hängning".
Vy mot Sårjåsjávrre 844 höjdmeter längre ner. Det södra riktningsröset (240ArS) pekar mot Rr 240a som ligger närmare sjön.
I närheten av riksröset finns två säkringsmarkeringar i form av gulmålade stålbultar som slagits ner i berggrunden. Vinklarna och avstånden mellan säkringsmarkeringarna och riksrösets centrum har noga dokumenterats under gränsöversynerna så att riksröset ska kunna byggas upp igen på rätt plats om det blivit helt förstört. Uppmätta värden definierar även riksgänsens riktning mot föregående och nästkommande riksröse.
En av de två säkringsmarkeringarna (stålbulten med det gula huvudet) till Rr 240A. En huggmejsel har glömts kvar efter en gränsöversyn.
Riksröse 240A (av norrmännen kallat Ålmajalorøysa) har rasat på den norska sidan.
Eftersom vädret är så fint överger jag planerna på att gå tillbaka samma väg som jag kommit och går i stället ner från toppen längs bergets nordvästra mindre branta sida. Jag får då även möjlighet att titta närmare på resterna av Ålmåjjiegŋa. I svackan mellan Ålmåjtjåhkkå och toppen 1556 träffar jag på översta delen av en av glaciärresterna. Detta ska vara en tillväxtzon för isen men vinterns snötillskott har redan delvis smält bort.
Ålmåjjiegŋa var så sent som för 100 år sedan Sveriges största glaciär på drygt 20 kvadratkilometer. År 2021 återstår kanske 5 kvadratkilometer uppdelat på tre eller fyra mindre glaciärer som är att betrakta som så kallade "dödisar", det vill säga de växer inte längre i storlek och saknar dynamik. Dessa är i regel säkrare att ge sig ut på, men saknar man kunskap om glaciärer inklusive lokalkännedom, ska man hålla sig borta från isen. Det kan fortfarande finnas glaciärbrunnar täckta med snö där man kan falla igenom och jag passerade ett par sådana på behörigt avstånd där man kunde höra forsande vatten under isen.
Jag höll mig i kanten av glaciären där den bara bestod av packad snö med någon meters djup eller på snöfria delar av isen där man har full uppsikt över underlaget.
På väg ner från Ålmåjtjåhkkå längs den nordvästra mindre branta sidan. Rr 240A högst upp.
En av fyra återstående delar av Ålmåjjiegŋa på nordöstra sidan av Ålmåjtjåhkkå.
Närmare isfronten blir landskapet dramatiskt med en kaotisk blandning av urberg, morän, små glaciärsjöar, jokkar och is. Den sydligaste glaciärens lägsta deler håller på att kollapsa och är nog borta om några år. Nedanför isfronten följer jag den mot söder och tvingas gå upp på den för att slippa vada jokkarna med smältvatten som forsar fram.
Resterna av Ålmåjjiegŋa som ligger på Ålmåjtjåhkkås nordöstra respektive sydöstra sida.
Smältvatten från glaciären på Ålmåjtjåhkkås nordöstra sida.
Vägen ner mot den sydligaste delen av Ålmåjjiegŋa blev lite brant men jag kom ner genom att följa en liten ravin. Nedre halvan av den glaciären var helt snöfri och jag gick rakt över eftersom det var närmaste vägen tillbaka. Mängder med små bäckar med smältvatten flöt fram över isen. Den här delen har även en rejäl sträng av mittmorän
Bäckar med smältvatten forsar fram på glaciären sydöst om Ålmåjtjåhkkå.
Ålmåjtjåhkkå och glaciären på dess sydöstra sida.
På kartorna finns en femte rest av Ålmåjjiegŋa som jag måste passera på vägen tillbaka, men där finns ingen blottad is så den delen har nog upphört att vara glaciär och är numera bara en omfattande snölega. Här ser man även tydligt hur stor Ålmåjjiegŋa varit då ingen växtlighet ännu återtagit de blottlagda delarna. Följer snölegan till södra sidan av Ålmåjtjåhkkå varifrån jag återvänder till tältet.
Den del av Ålmåjjiegŋa som låg i Norge är numera bara en snölega.
Norra delen av Skagmadalen närmare 8 på kvällen. Snart dags att gå ner mot tältet.