Norr om Blåmannsisen
Dag 3 - (6:e augusti)
Dagen börjar med fint väder och den planerade toppturen till det namnlösa berget 1462 på Blåmannsisens norra sida kan genomföras. Berget ligger mindre än 7 km in i Norge och från toppen har man en fantastisk utsikt över Norges femte största glaciär Blåmannsisen och sjöarna i närheten. Vid klar väderlek ser man även Atlanten och Lofoten i väster. Tyvärr är berget inte helt enkelt att ta sig upp på, vilket jag har erfarenhet av efter uppstigningarna åren 2002 och 2003.
Områdets läge i förhållande till västra Padjelanta.
GPS-spår över dagsutflykten till 1462.
Vaknade tidigt och får uppleva en soluppgång som skapar fina siluetter av bergen i nordost och ger liv åt Gásakjávrre. Det spritter inte direkt i benen efter gårdagens 21,5 km i krävande terräng och jag kommer därför inte iväg förrän vid 10-tiden.
Gásakjávrre och bergen i nordost.
Tältar vid sjö 1005.
Lufsar iväg i lugnt tempo och kommer snart fram till Messingmalmvatnan (1009 m ö.h.) och får för första gången se sjön isfri vilket ger landskapet en mer generös prägel jämfört med det vanliga is-och stenlandskapet. Det kommer inte att bli som "en promenad i parken" då det finns minst ett par frågetecken. Till exempel hur brant är glaciärresten som man måste passera nedanför Messingtoppen, och kommer jag att hitta en lämplig väg uppför de sista branta 50 höjdmetrarna på 1462?
Glaciärresten strax innan Messingtoppen, som nu förmodligen bara är en snölega, har smält undan ytterligare jämfört med 2017 och blivit ännu brantare. Men det går att ta sig högre upp och runt det brantaste partiet trots den hårda snön.
Messingmalmvatnan och 1462.
Glaciärresten nedanför Messingtoppen
Framme vid 1462 är det inga problem att ta sig upp till cirka 1400 meter även om man får tänka till ibland för att hitta lämplig väg. Sista biten blir markant brantare vilket gör det högst olämpligt att gå ner samma väg. När jag kommit upp en bit i det brantare området börjar det plötsligt duggregna och klipporna blir hala. Kommer med nöd och näppe upp sista biten och inser att det nu är definitivt kört att ta samma väg ner.
Vy mot toppen från 1100 meters höjd. Den översta brantare biten syns tydligt.
Östra Messingmalmvatnan och den växande glaciärsjön från cirka 1200 meters höjd.
Väl uppe på toppen ger regnet med sig tillräckligt länge för att jag ska hinna ta till mig vyerna, men mörka moln drar snabbt in från söder där Blåmannsisen breder ut sig som en ofantlig gräddtårta. Mot väster dominerar glaciärtungan Rundvassbreen med Sisovatnet och Rundvatnet längre bort. Rundvassbreen täpper till utflödet från den västligaste av Messingmalmvatnan och när sjöns vattennivå blivit tillräckligt hög rinner vattnet under isen i strida strömmar - en process som kallas jökellopp.
Blåmannsisen breder ut sig i söder.
Rundvassbreen.
Regnet återkommer efter en stund och ökar i intensitet. Jag ställer mig i lä av en 2½ meter hög klippvägg. Här händer något märkligt. Jag hör ett väsande ljud och det tar ett tag innan jag begriper att ljudet kommer från min Gore-tex jacka. Bakom klippan är det tyst men när jag kliver fram för att ta en bild av regnbågen väser det i jackan. Den enda förklaring jag kan komma på är att luften är laddad med elektriska partiklar som påverkar den våta jackan genom statisk elektricitet. Inser att blixten kan slå ner när som helst och gömmer mig snabbt bakom klippan igen med fötterna tätt ihop. Lägger vandringsstavarna på behörigt avstånd så att de inte ska agera åskledare.
Duggregnet ger med sig men nya mörka moln drar in över Blåmannsisen söderifrån och nu åtföljda av hotfulla åskknallar som turligt nog går lite öster om 1462. Detta stärker min teori om elektriska partiklar, tänker jag. Vackra regnbågar visar sig när solen tittar fram efter att de mörkaste molnen dragit förbi.
Regnbåge över östra Messingmalmvatnan.
Nerifrån och upp: Rundvassbreen, Rundvatnet, Sisovatnet och topparna i Sjunkhattens nationalpark.
Efter ett kort uppehåll drar nästa åskväder in och denna gång närmare 1462. Tänker på de 200 renarna i Norge som alla dog efter att en blixt träffat marken och fortsatt efter marken genom renarnas kroppar. Åskvädren gav med sig även om någon avlägsen sporadisk knall kunde höras. Åter växlande molnighet. Precis som åren 2002 och 2003 gick jag ner från 1462 mot söder där det var mindre brant för att runda berget där en korridor bildats mellan glaciären och berget. Kontrollerade inte kartan utan lyckades hamna i branta partier även nu. Men med stor försiktighet gick det att komma ner genom rasbranterna av skiffersten.
Närmar mig Blåmannsisen där en upp till 20 meter hög vindtunnel bildats.
Vindtunnelns vägg av is.
Glaciären hade avlägsnat sig något tiotal meter från berget jämfört med för 18 år sedan. Nu var underlaget knottrig is som gick att gå på så länge som det inte lutade nämnvärt. Gick även att gå på rasmassorna vid bergets fot. Mina planer på att runda berget gick dock i stöp där korridoren viker av norrut. Där var nu en isig och knottrig "rodelbana" som krävde stegjärn. Att ramla här skulle medföra sönderrivna kläder och kanske även mer eller mindre allvarliga sårskador. Till råga på allt bestod berget här av en tvärbrant klippvägg som inte gick att ta sig förbi utan ett risktagande - speciellt inte nu när klippan var både blöt och sandig. Fallhöjden var inte mer än 3 eller 4 meter men nedanför var vassa klippblock vilket gjorde hela prospektet mer än dumdristigt.
Bakom klippan börjar en isig utförsbacke kantad av vassa stenblock.
Gick upp en bit på berget för att se om det gick att ta sig ner högre upp. Tyvärr är västra sidan av 1462 den brantaste och jag stod till slut åter på toppen efter närmare 300 höjdmeter - något skärrad vid det här laget över hur jag skulle komma härifrån och klockan var redan 7 på kvällen. .
Undersökte norra sidan igen men det gick inte ens att se en möjlig väg utan att ge sig ut på branta hala klippor. Återstod den östra sidan av berget men där ligger ju glaciären som man definitivt inte bör ge sig ut på ensam.
Åter på toppen - vy mot de tre sjöarna som utgör Messingmalmvatnan. Längre bort syns Kvitvatnet, Gásakjávrre, Virihávrre och Vásstenjávrre.
Någonting måste i alla fall göras och jag tog mig österut på de översta bitarna av snölegorna som på kartan markerats som en del av Blåmannsisen. Jag bedömde eventuell is på bergets sidor som "dödis" som inte växer till och därmed inte heller borde innehålla mycket till sprickor. Vid 1300 meters höjd gick jag ut på glaciären/snölegan som sluttar ner mot istungan söder om Messingmalmvatnan. I den övre delen var några sprickor tre eller fyra meter djupa som blottade urberget under, men där fanns ingen is utan bara snö. Valde en väg där lutningen inte blev riskfyllt stor och vid 1100 meter stod jag åter på fast mark. Visserligen fick man även nu vara försiktig då klippan var strödd med morän (från sand till klippblock).
Nere vid sjön kändes det som att jag hade klarat mig helskinnad igenom detta äventyr. Egentligen idiotiskt att tro att förhållandena vid glaciären skulle vara ungefär desamma år 2021 som 2003 - mycket hinder hända på 18 år.
Övre delen av glaciären/snölegan cirka 1300 m ö.h. Höll till höger där lutningen var hanterlig.
Samma snölega/glaciär 200 höjdmeter längre ner. Har siktat in mig på klippan längst till vänster.
Den glaciärsjö som bildats söder om Messingmalmvatnan har ett utlopp som jag uppifrån berget bedömt som passerbart då det mesta av vattnet rinner under stora stenblock. Tog mig enkelt över på dessa stenar. Valde nu att gå på östra sidan av Messingmalmvatnan tillbaka till tältet. Det hade varit närmare att försöka passera 1462 nere vid sjön, men där var branta och blöta klipphällar samt branta snölegor som inte såg ut att gå att passera överhuvudtaget. Mitt intresse för ytterligare risktagning var dessutom uttömt.
Glaciärsjön 1011 till höger, östra Messingmalmvatnan till vänster.
Jokken som dränerar glaciärsjön 1011 slingrar sig förbi högar av ändmoränen.
Traskade på utan att ha ätit mycket till lunch och utan middag. Mycket morän längs sjöns södra sida och när man viker norrut möts man av ett par rasbranter som sänker tempot. Därefter blir det mer normal terräng. Solen går ner och det blir markant mörkare men utan att utgöra ett problem.
Solen försvinner bakom Messingtoppen - vy från sjöns sydöstra hörn.
Vy mot 1462 och Messingtoppen från östra sidan av Messingmalmvatnan.
Passerar Messingmalmvatnans östra och norra sidor och vaktar mitt steg så att inte olyckan är framme och utnyttjar en tilltagande trötthet. Väl framme vid jokken som dränerar sjön lyckas jag ta mig över på stenar vid ett bredare parti utan att vatten rinner in i kängorna vilket var bra då vadarskorna var kvar i tältet. Först 23:30 är jag tillbaka och fixar middagen och genomför de vanliga rutinerna med laddning av träningsuret och kamerabatteriet. Somnar vid ett-tiden med en känsla av tacksamhet över att jag kunde hitta en väg tillbaka från 1462. Inget berg att leka med visade det sig.