Norra Mora Vildmark är ett naturreservat som ligger i Mora kommun och som har en area på 14 928 hektar. Området ligger högt - större delen befinner sig mellan 600 och 787 m ö.h. Länsstyrelsen skriver:
Skogen i Norra Mora Vildmarks naturreservat är till stor del av hög ålder med ringa och försvinnande spår av skogsbruk. Merparten utgörs av gles tallskog med inslag av mycket gamla trädindivider. Längs bäckdråg växer hänglavrik, naturskogsartad granskog med höga biologiska värden. Bl.a. påträffas lavarna rödbrun blekspik, brunpudrad nållav och violettgrå tagellav samt vedsvamparna, rosenticka, gränsticka och rynkskinn i gammelskogen. Våtmarkerna är helt orörda och utgörs av storslagna sluttningsmyrar. På myrtallar växer varglaven rikligt och på ett par platser har den sällsynta grenlaven påträffats i myrkanter. Djurlivet omfattar nordligt förekommande arter med goda stammar av hönsfågel, vadarfåglar samt vissa ugglor och rovfåglar. Björn och utter förekommer.
Norra Mora vildmark är bland de större reservaten utanför fjällområdet. Kartan visar var i Sverige reservatet ligger - drygt 6 mil NNV om Mora.
Karta över de centrala delarna av Norra Mora vildmark med GPS-spår som visar var jag vandrade. De gröna cirklarna är mina två tältplatser.
Vandringen utgår från parkeringen vid högsta punkten på länsväg 1029. En skylt deklarerar 692 m ö.h. Vid parkeringen finns en läslig informationsskylt om Våmhuskölens naturreservat och en i stort sett oläslig skylt om Norra Mora Vildmark. Traskar iväg i nordvästlig riktning eftersom berget Munkhäden ska besökas. Redan efter 300 meter får jag syn på rester av en torrfura bevuxen med varglav. När jag tittar mig omkring ser jag flera till med varglav.
Varglav på torrfura.
Varglav på död ved av tall.
Det finns inga stigar eller leder så det gäller att hålla reda på vädersträcken. Emellanåt kontrollerar jag i Lantmäteriets app "MinKarta" att jag inte kommit ut kurs. På myrarna får man kryssa sig fram mellan flarkar, kärr och mindre tjärnar. Får även syn på en lav jag inte känner igen. Det visar sig vara Nästlav som tillhör tagellavarna.
Nästlaven finns i större delen av landet, men är ovanlig i södra Sverige där den indikerar skog med höga naturvärden.
En torrfura som för tankarna till en totempåle.
Här och där finns tydliga spår efter gamla skogsbränder. Tallar som brunnit verkar kunna stå hur länge som helst som torrakor. Delvis beror det på att bränderna impregnerar träden med deras egen kåda.
Spår av gammal skogsbrand. Notera varglaven på torrakan till höger.
Kommer till slut fram till en usel skogsbilväg som jag följer mot väster i ett par km. Inser att jag inte kommer att hinna upp på Munkhäden i dag och går in i skogen en bit, strax innan Gräsbäcken, där jag hittar en tillräckligt plan yta att sätta upp tältet på.
Vaknar strax efter 3 på natten till en helt molnfri stärnhimmel och passar på att ta några bilder. Använder pannlampan för att montera kameran på stativet. Tre sekunders exponeringstid och bländare 2,8 fungerar bra.
Det är nog Mars man ser mellan Aldebaran och Plejaderna.
Vaknar senare till en fin morgon men väntar med att ge mig iväg så att vind och sol hinner torka bort det mesta av kondensen på tältet.
Morgon andra dagen. Dags att packa ihop och gå vidare mot berget Munkhäden.
Går ner till skogsbilvägen som strax slutar vid högspänningsledningen som går genom nordvästra hörnet av reservatet. Navigerar sedan med hjälp av klockan och solen genom den glesa skogen upp mot Munkhäden.
Skägglav på björk vid foten av Munkhäden.
En bit upp längs Munkhädens östra sluttning börjar det bli glesare mellan träden samtidigt som antalet fjällbjörkar ökar. Toppen syns inte tydligt då den mer är en högplatå än en bergstopp. Från toppen har man utsikt åt alla håll. I nordväst ligger berget Rälldalshäden vars sluttande myrar lyser gult . På andra sidan av Rälldalshäden går Romboleden som är en 1000 år gammal pilgrimsled som går från Köping vid Mälaren, passerar genom Västmanland, Dalarna och Härjedalen. Efter Ramundberget går den in i Norge, till Nidarosdomen och helgonet St Olavs grav i Trondheim.
Vy från Munkhäden mot NV och de sluttande myrarna på Rälldalshäden.
Munkhäden är Mora kommuns näst högsta berg med sina 784 m ö.h. Knausås, som är 3 meter högre, ligger i samma reservat 5 km åt NNV. P.g.a. klimatförändringarna blir träden fler även så här högt upp.
Toppen av Munkhäden.
Går ner från berget mot söder och följer uthuggningen som markerar reservatets västra gräns. Uthuggningen är samtidigt gräns mot Älvdalens kommun och ett av Försvarsmaktens skjutfält. Vid en liten tjärn gömmer sig några dalripor i gräset och hoppas att de inte syns. Det är en höna och hennes två fullvuxna ungar. Jag rör mig försiktigt för att de inte ska flyga iväg innan jag hunnit montera teleobjektivet på kameran.
En dalripshöna (t.v.) med två fullvuxna ungar.
Nedkommen från berget breder myrarna åter ut sig och de olika starr-sorterna böljar fint i vinden. Framme vid Munktjärnen ändrar jag riktning mot sydöst för att komma tillbaka till parkeringen.
Myr med en rödaktig grässort som böljar fint i vinden.
Gradvis ersätts myrarna av glesa tallhedar och lite längre ner granskog av blåbärsristyp. Det börjar bli dags för lunch men det medhavda vattnet är slut. Jag sätter mitt hopp till att någon av bäckarna som ligger framför mig ska ha friskt vatten. Första bäcken ligger väster om Fisktjärnåsen och dess vatten var kallt och kristallklart och inte brunfärgat av humusämnen. Humusämnen gör inte vattnet sämre, det är mer en estetisk fråga.
Granskog av blåbärsristyp.
Efter att ha passerat Fisktjärnåsen kommer jag till nästa bäck - Tvärrymman - som lätt passeras i stövlar, men det gäller att se upp med de hala stenarna i vattenbrynet. Tvärrymmans vatten är mörkare av alla myrar uppströms.
Tvärrymmans vatten når Österdalälven via Rymman och Rotnen.
Efter att ha passerat bäcken får jag gå en halv kilometer över myrar innan jag når skogen på norra sidan av Lövåsen. Även om myrarna kan vara vackra så ligger det ett vemod över dem. Ofta är de näringsfattiga och det känns som att livet här hänger på en skör tråd, vilket torrakorna länks myrkanten vittnar om.
Vemodig myr.
Solen sänker sig medan jag går genom tallhedarna och när jag hittar en bra tältplats slår jag läger. Tältet hamnar snart i skugga men myren nedanför förblev solbelyst till solnedgången och liknade en landningsbana för högre makter.
Tältade vid nordöstra hörnet av Lövåsen
Nästa morgon var kall med bara en plusgrad, men med dunjacka och mössa går det att fixa frukost utan att bli kall. Det fina vädret fortsätter och jag börjar dagen med att gå över myren runt Lövdalbäcken. Bäcken har grävt ner sig djupt i torven men den är smal och lätt att passera.
Någon starr-art lyser gulgrönt på myrarna - flaskstarr?
Fortsätter uppför det sista berget vars myrar går ända upp till toppen och ner på bergets östra sida. Väljer att gå på tallhed där det är möjligt. Kommer till slut till den vackra Högtjärnen
Högtjärnens östra sida.
På tallhedarna mäter torrfuran tiden. Stående död i 100 år. Därefter liggande död i 100 år, innan återvinningen är total. Många lavar trivs på dem och för varglaven är de ett livsvillkor. Varglaven behöver skog orört av skogsbruk och den finns numera kvar bara på några få platser i Sverige.
En del torrfuror påminner om modern konst.
Torrfuran med den gula och giftiga varglaven ser ut som en varelse med ett öra. Den höjer ett varnande finger som om den ville säga något. Vem lyssnar?