Min far jobbade i sina tonår i skogarna runt Rödvattnet i norra Ångermanland tillsammans med sina tre äldre bröder. Även min farfar - August Nydahl (1881 - 1924) och farfars far jobbade i dessa skogar med avverkning. Några skogar klarade sig dock undan och de har numera blivit naturreservat - Vändåtberget, Gammtratten, Stockholmsgata, Rismyrberget med flera. Farfar dog av bukhinneinflammation efter att ha sträckt en magmuskel när han lyfte en alltför tung timmerstock. Det var då ännu 18 år innan penicillinet fanns på svenska sjukhus. Farmor var den första kvinnliga läraren i den här delen av landet och fick nu ensam sköta de 6 yngsta barnen och arbetet som lärare. Far som hade en medfödd talang som bäckmetare bidrog till mathushållningen med bäcköring.
När det berättades om skogen för oss barn fanns det alltid med varelser vars taxonomi var dunkel - och som idag de lärde räknar till gammal folktro. För mina fastrar som växte upp i närheten för drygt 100 år sedan var tron på dessa förkristna naturens krafter så stark att den var en upplevd verklighet. Man hade till och med träffat på dem en eller annan gång...
Naturväsen i folktron
Rådare är en samlingsbenämning på mytologiska väsen av olika slag som råder och vakar över sina respektive domäner, exempelvis skogar eller berg. Ordstammen rå är samma som finns i skogsrået, bergsrået, etc. Samiskan har ett begrepp för liknande väsen som heter radie och i fornnordiskan fanns ráð.
I gammal folktro ansågs att alla föremål, djur och växter hade en rådare, eller "ande" som vakade över dessa, och man var mycket mån om att hålla sig väl med dem. En rådare associerades med en viss del av i första hand naturen och i folktron talade man därför om bergsrået, skogsrået och sjörået. Rådaren tänktes ha makten över de djur och naturkrafter som hörde till dess domän. Den kunde ibland använda denna makt till att ge människor lycka men vanligare var det motsatta. Hos praktiskt taget alla naturfolk finns någon form av motsvarande mytologi, och det finns fog att anta att det har funnits sedan stenåldern.
Källa: Wikipedia.
Släktskap med Enterna i Sagan om Ringen?
Det är väl inte möjligt för mig att se skogen på samma sätt som de såg den, men jag tillät mig att försöka när jag under ett par dagar besökte några av de kvarvarande gamla skogarna för första gången. Här strök det omkring ett antal varelser bland brandmärkta torrfuror och lavhängda träd, som inte fanns omnämnda i Charles Darwins "Om arternas uppkomst". Om jag fick gissa skulle jag tro på ett visst släktskap med Enterna. Vad dessa sysslade med när man tittade bort var omöjligt att veta.
Någon följer dig i spåren.
Andra varelser var i ständig rörelse - ekorrar, mesar, lavskrikor, kungsörnar och tjädrar. Lavskrikan var kopplingen mellan de vars ursprung fanns beskriven och de "andra". Den stod i tjänst hos skogskäringa (skogsrået eller Tallmaja) som var beskyddaren av skogens alla djur. Om fågeln visade sig för jägaren, har skogsrået redan hunnit varna alla och jägaren kunde lika gärna vända om och gå hem.
Visst finns det något annat än en fågel bakom den blicken?
Jag hade turen att få sällskap med två lavskrikor och det var inte mat de ville ha av mig - det fanns gott om larver och skadeinsekter bland tallbarren som de åt av. De kom så nära som fyra meter och visade mig endast sporadiskt intresse. De var heller inte rädd för mig. Jag var ju ingen jägare så vad kunde Tallmaja mena med skicka två av sina budbärare hit? Jag hade hört att hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Framifrån är hon skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd. Den som haft sexuellt umgänge med ett skogsrå blir ibland inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne. Jag oroade mig inte så mycket eftersom jag utgick ifrån att jag skulle anses ha passerat bäst-före-datum ur förföringssynpunkt - och hur fåordig kan man bli?
Vad ville Tallmaja säga mig...?
Lavskrikorna lämnade efter ett tag mej åt mitt. Något annat hade de också lämnat efter sig - för nu började jag se pysslingar och vättar där det förut bara funnits stubbar och död ved. Hade mina ögon öppnats - eller hade jag fått synen förvriden?
Pyssling, vätte eller myling?
Tallmaja?
Även mer välkända invånare började ge ett övernaturligt intryck där de satt och iakttog mig längs min väg. Det kändes som om hela skogen befolkades av angivare och rapportörer. Någon välvillighet måste ändå spindeln i nätet hyst mot mig eftersom jag tilläts avbilda hennes skyddslingar.
Rapportör?
Nu drog jag mig till minnes en vetenskaplig notis jag hört på nyheterna. De senaste rönen har fått en del forskare att tro att det finns ett skogens internet där träden kan kommunicera med varandra via svamparnas mycel. Var det så Skågsrået varnade djuren när jägaren kom? Eller var det trådlös kommunikation? Oväntade frågor gjorde vandraren rådvill.
Hjärnan bakom skogens internet?
Tjärnen är skogens öga fick jag höra som barn. I Vändåtberget där jag nu befann mig finns fyra skogstjärnar helt eller delvis inom reservatet.
Stor-Abborrtjärnen.
Älgtjärnen.
Inner-Abborrtjärnen.
Där jag strosade fram i luftig tallskog var det är lätt att bara se livets ljusa sidor. Stegen blev lättare ju längre jag gick. Plötsligt hörs ett pipande gäng med musikanter närma sig - ett meståg med talltitan hållandes i taktpinnen, följt av nötväckan, tofsmesen, kungsfågeln och talgoxen. Där fanns även trädkryparen och svartmesen men de bidrog knappast till musiken. Vilket följe! Meståget forsatte mot nästa station i letandet efter skadeinsekter gömda i trädens barr och bark. De sparar in mycket pengar till skogsbolagen i form av minskade angrepp på träden - underbetalda skogsarbetare kan man säga.
Den orädda talltitan.
Talgoxen.
Nötveckan.
Svartmesen
Kungsfägeln.
Trädkryparen.
Går ner från berget mot söder och följer uthuggningen som markerar reservatets västra gräns. Uthuggningen är samtidigt gräns mot Älvdalens kommun och ett av Försvarsmaktens skjutfält. Vid en liten tjärn gömmer sig några dalripor i gräset och hoppas att de inte syns. Det är en höna och hennes två fullvuxna ungar. Jag rör mig försiktigt för att de inte ska flyga iväg innan jag hunnit montera teleobjektivet på kameran.
En dalripshöna (t.v.) med två fullvuxna ungar.
Nedkommen från berget breder myrarna åter ut sig och de olika starr-sorterna böljar fint i vinden. Framme vid Munktjärnen ändrar jag riktning mot sydöst för att komma tillbaka till parkeringen.
Myr med en rödaktig grässort som böljar fint i vinden.
Gradvis ersätts myrarna av glesa tallhedar och lite längre ner granskog av blåbärsristyp. Det börjar bli dags för lunch men det medhavda vattnet är slut. Jag sätter mitt hopp till att någon av bäckarna som ligger framför mig ska ha friskt vatten. Första bäcken ligger väster om Fisktjärnåsen och dess vatten var kallt och kristallklart och inte brunfärgat av humusämnen. Humusämnen gör inte vattnet sämre, det är mer en estetisk fråga.
Granskog av blåbärsristyp.
Efter att ha passerat Fisktjärnåsen kommer jag till nästa bäck - Tvärrymman - som lätt passeras i stövlar, men det gäller att se upp med de hala stenarna i vattenbrynet. Tvärrymmans vatten är mörkare av alla myrar uppströms.
Tvärrymmans vatten når Österdalälven via Rymman och Rotnen.
Efter att ha passerat bäcken får jag gå en halv kilometer över myrar innan jag når skogen på norra sidan av Lövåsen. Även om myrarna kan vara vackra så ligger det ett vemod över dem. Ofta är de näringsfattiga och det känns som att livet här hänger på en skör tråd, vilket torrakorna länks myrkanten vittnar om.
Vemodig myr.
Solen sänker sig medan jag går genom tallhedarna och när jag hittar en bra tältplats slår jag läger. Tältet hamnar snart i skugga men myren nedanför förblev solbelyst till solnedgången och liknade en landningsbana för högre makter.
Tältade vid nordöstra hörnet av Lövåsen
Nästa morgon var kall med bara en plusgrad, men med dunjacka och mössa går det att fixa frukost utan att bli kall. Det fina vädret fortsätter och jag börjar dagen med att gå över myren runt Lövdalbäcken. Bäcken har grävt ner sig djupt i torven men den är smal och lätt att passera.
Någon starr-art lyser gulgrönt på myrarna - flaskstarr?
Fortsätter uppför det sista berget vars myrar går ända upp till toppen och ner på bergets östra sida. Väljer att gå på tallhed där det är möjligt. Kommer till slut till den vackra Högtjärnen
Högtjärnens östra sida.
På tallhedarna mäter torrfuran tiden. Stående död i 100 år. Därefter liggande död i 100 år, innan återvinningen är total. Många lavar trivs på dem och för varglaven är de ett livsvillkor. Varglaven behöver skog orört av skogsbruk och den finns numera kvar bara på några få platser i Sverige.
En del torrfuror påminner om modern konst.
Torrfuran med den gula och giftiga varglaven ser ut som en varelse med ett öra. Den höjer ett varnande finger som om den ville säga något. Vem lyssnar?