Björnlandets nationalpark
Björnlandet ligger i Åsele kommun i södra Lappland och innehåller en av landets mest värdefulla urskogar. Nationalparken bildades 1991 och omfattar 2300 hektar skog med många gamla tallar samt gransumpskog med mycket hänglav. Det finns två nybyggda stugor där vandrare kan rasta eller övernatta. Det finns även flera markerade leder av olika längd som täcker in nationalparken rätt väl.
Entré Agnsjön
Huvudentrén till Björnlandet ligger vid Angsjön dit man kommer via skogsbilvägar. Vid nationalparkens västra sida finns en mindre entré strax söder om byn Häggsjö. Vid Angsjön finns en 300 meter lång ramp med några rum för information samt ett välgjort vindskydd med grillplats.
Karta över Björnlandet.
Informationsrum.
Välbyggt vindskydd med grillplats.
Rullstolsanpassad ramp.
Bilderna togs i mitten av juni och visar miljön efter Svärmorsleden som är den längsta av lederna och påstås vara 12 km, men tittar man på avståndsskyltarna så blir det 13 km. Stigen slingrar sig fram mellan äldre tallar, många med brandljud (skador efter skogsbränder), torrakor, brandstubbar och stora flyttblock som inlandsisen placerat här. Marken täcks av en varierad flora av ris eftersom skogen fått sköta sig själv under lång tid. Vanligast är lingon, kråkbär och blåbär.
Leden passerar inledningsvis östra sidan av Angsjön.
Flyttblock.
På en torrfura satt en gigantisk vril som såg ut som huvudet på ett gammalt troll. Wikipedia skriver:
Vril eller masurknöl (även i olika dialekter kallad "tjuk", "knos", "kosa" eller "knose") är en utväxt på träd, där träfibrerna går åt olika håll istället för att gå lodrätt. Denna defekt, som kallas masur, beror troligen av ett genetiskt fel, även om orsaken inte är helt utredd. Masurvirke är mycket eftertraktat, eftersom det anses vackert och dessutom är mycket hårdare än normalt. Masurknölar är vanligast förekommande hos björk.
Vril eller ett gammalt troll?
Torraka (torrfura).
Man har med hjälp av dendrokronologi lyckats datera 23 bränder som ägt rum mellan åren 1165 och 1970. Bränderna 1508, 1693 och 1831 var mycket stora och omfattade mer än 2 000 hektar vardera. De äldsta levande träden som hittats i Björnlandet hade alla grott strax efter branden 1508.
Brandljud på tall som överlevt en skogsbrand.
En av många brandstubbar.
Närmare Björnberget skrämde jag upp en flock med tjädrar som flög iväg med ett dundrande ljud. Med lite tur kan man få se ett och annat däggdjur. Uppe på Björnberget har man en fin utsikt mot Agnsjön.
Vy mot Agnsjön från Björnberget.
Ekorre.
Mellan Björnberget och Svärmorskojan passerar man fler fina urskosmiljöer och får även fin utsikt från Storberget.
Mäktig torrfura.
När en torraka fallit kallas den för låga. Notera vrilen på tallen i bakgrunden.
Eftersom jag startade vandringen på eftermiddagen är det redan sent när jag kommer till Svärmorskojan och jag stannar där över natten. Kojan är ny och fräsch och jag är ensam besökare där. Vatten hämtas 100 meter bort i Svärmorsbäcken.
Hänglavsdraperade granar - här garnlav (den ljusa) och manlav (den mörka).
Svärmorskojan.
Nästa morgon börjar med ett strålande väder. Fortsätter på Svärmorsleden över ljusa tallhedar och det är mindre kuperat än igår.
Svärmorstjärnen.
Namnlös myr nära sammanflödet mellan Svärmorsbäcken och Björkbäcken.
Kommer till slut fram till bron över Björkbäcken där det finns rester av den damm som användes till översilning av slåtterängar runt bäcken. 1905 och 1906 användes dammen till flottning av timmer. Härifrån och fram till entrén blir leden åter mer kuperad och naturen är fortsatt inspirerande.
Björkbäcken med rester av dammen.
Nära Angsjöns utlopp.
Tillbaka vid entrén försvann solen och vinden friskade i och det drog kallt ifrån sjön. Fick söka lä för att äta lunch.
Börjar man på morgonen kan man gå hela Svärmorsleden på en dag.
Bron över Angsjöbäcken.
Frisk vind drar fram över Angsjön.
Entré Häggsjö
Entré Häggsjö är en nedskalad version av entrén vid Angsjön med en parkering och ett servicehus med dass. Informationstavlorna är färre men naturen är lika fin. I mitten av september följde jag den 4 km långa Rönnlandsrundan med start och slut vid entré Häggsjö, men gjorde även en avstickare ner till Råtjärnen. Om man tycker att Rönnlandsrundan är för kort kan man komma till övriga leder via Björnlandsleden som förbinder nationalparkens båda entréer.
Början av Rönnlandsrundan vid entré Häggsjö.
Informationstavla - går att förstora så att texten blir läsbar.
Den gula svampen är en stinkmussling - phyllotopsis nidulans.
En lågas knotiga grenar.
Råtjärnen.
Översikt över Björnlandets leder. Kartan kan förstoras.